Pacific Northwest är bland annat känt som den geografiska basen för den hårdrockande musikscen som har gett oss allt från garagepunkbandet The Sonics och syrarockaren Jimi Hendrix till grungeband som Nirvana. Det känns därför ironiskt att Seattle i årtionden också har varit det globala centrumet för det som branschen först kallade "bakgrundsmusik" och senare "funktionell musik", "företagsmusik" och slutligen "förgrundsmusik". I grunden är förgrundsmusik vetenskapligt utformad och programmerad "stämningsstyrande musik" – ofta av den medvetet intetsägande, förment lugnande och lättlyssnade sorten, som påstås påverka "arbetarnas" produktivitet och konsumenternas köplust positivt. Den möter oss oftast som väntmusik i telefonen, men också i köpcentrum, på flygplatser och i tandläkarnas väntrum. Här väckte muzaken en mild kulturell motreaktion, där kritiker föraktfullt avfärdade den som blodfattig, själsdödande "hissmusik". Trots det blev Seattle hemvist för fyra separata, men delvis sammanflätade, företag som framgångsrikt försåg otaliga kunder med noggrant kuraterade musikurval: Yesco Foreground Music, Audio Environments Inc. (AEI), Environmental Music Service Inc. (EMS) och ett företag vars namn blev den allmänna slangbeteckningen för den egna produkten – Muzak.
Historien om Muzak började med en före detta generalmajor i den amerikanska armén, George Owen Squier (1865–1934), en uppfinnare med bas i Washington D.C. som var beundrad i vetenskapliga kretsar. Bland hans uppfinningar fanns en apparat som satte fart på utvecklingen av höghastighetstelegrafi åren före telefonen. När han sedan ledde den amerikanska arméns signaltrupper under första världskriget uppfann Squier ett sätt att överföra musik från grammofonskivor över långa avstånd via elledningar. Han var dessutom den första militära passageraren i ett flygplan den 12 september 1908, och i samarbete med bröderna Wright låg han bakom den amerikanska arméns köp av sina första flygplan 1909. Men här handlar det om något helt annat. År 1922 patenterade Squier sin nya uppfinning och licensierade den snabbt till ett stort energibolag, The North American Company. Bolaget stöttade också Squiers andra företag, Wired Radio, Inc., som snart började göra tester och till slut, 1934, lanserade sina tjänster under ett helt nytt företagsnamn. Det var Squier som – i ett drag som påminner om hur grammofonföretaget Victrola fick sitt namn för att rida på det oerhört framgångsrika varumärket Coca-Cola – kombinerade ordet musik med kamera- och filmföretaget Kodak och kom fram till "Muzak".
Till en början marknadsfördes Muzak till privatkunder i Cleveland, Ohio, som (för 1,50 dollar i månaden) kunde abonnera på "ljudunderhållning" – både musik och nyheter – på tre separata kanaler. Det var också 1934 som Muzak började anlita musikensembler för att göra nya, exklusiva inspelningar "som bara Muzaks kunder kunde njuta av". Den första var ett potpurri av tre popmelodier med Sam Lanin Orchestra: "Whispering", "Do You Ever Think of Me?" och "Here in My Arms". En annan tidig session gav notbladshiten från 1918, "Hindustan", av Seattles låtsmeder Oliver G. Wallace (1887–1963) och Harold Weeks (1893–1967).
Innan 1934 var slut insåg Muzaks ledning att man inte kunde konkurrera med gratis kommersiell radio. Man ändrade affärsplanen och började fokusera på att sälja abonnemang till restauranger och hotell i New York City – två branscher som förståeligt nog helst slapp reklam och DJ-prat som distraherade gästerna. Men 1936 fick Muzak sitt verkliga genombrott genom att styra in sin produkt i den nya världen av fabriker och andra arbetsplatser. Företagets idé att bakgrundsmusik skulle motivera arbetarna genom att ge mer rytm i arbetet fick snart stöd av vetenskapliga studier, som tycktes slå fast att "funktionell musik ... ökade effektiviteten och minskade frånvaron" och noterade "ett direkt samband mellan ljudet av musik och högre produktivitet" ("Muzak", fundinguniverse.com). En chef med koppling till Muzak hävdade i The Seattle Times: "Forskning visar att musik förlänger arbetarnas vakenhet, ger mindre mental trötthet till följd av monotoni och leda, lindrar oro och håller tankarna borta från småaktiga klagomål" (Squire).
År 1937 lanserade Muzak franchiseverksamhet i de största städerna, bland annat Washington D.C., Philadelphia, Boston, Detroit och Los Angeles. Därefter köpte Hollywoodbolaget Warner Brothers företaget, men sålde det redan ett år senare, 1939, till en trio affärsmän. En av dem, William B. Benton (1900–1973), köpte ut sina partner 1941 för 100 000 dollar. När USA gick in i andra världskriget i december samma år ledde behovet av högre industriell effektivitet snart till att tusentals fabriker och varv fick "stimulans från Muzak".
På 1940-talet antog företaget en slogan – "Muzak medan du arbetar för ökad effektivitet" – som utan tvekan är bättre än den andra som man enligt uppgift övervägde senare: "Tråkigt arbete blir mindre tråkigt med tråkig musik". Men när rapporter hävdade att produktionen hade ökat med 11 procent på arbetsplatser med Muzak lade företagen märke till det. Vid krigsslutet tecknade stora företag Muzak-avtal, bland dem Bell Telephone, McGraw-Hill Publishing och Prudential Life Insurance. "Vetenskapen" bakom Muzak-teorin behövde tydligen fortfarande finslipas, eftersom vissa låtval fick oväntade följder. När en version av Gene Autrys (1907–1998) energiska, handklappsdrivna hit från 1942, "Deep In The Heart Of Texas", sändes, gjorde "fabriksarbetarna också en paus för att klappa händerna". Bortsett från sådana felbedömningar förstod Muzak att en nyckelfaktor var att produkten i grunden skulle vara ljudmässigt osynlig, vilket en chef senare medgav: "När folk börjar lyssna slutar de arbeta".
Inom några år var Muzak väl etablerat i många hundra amerikanska företag. I Seattle var det Melody Co. Inc. (1337 4th Avenue) som var nordvästra USA:s regionala distributör av Muzak. År 1946 anslöt sig den berömda fiskrestaurangen Ivar's Acres Of Clams (Pier 54) och började skryta med att den erbjöd gästerna "avslappnad middag" med "diskret musik" från Muzak. År 1947 hade även Seattles Tenney's Restaurant (W McGraw Street och 34th Avenue W) skaffat den, liksom Continental Café (7th Avenue och Bell Street), som annonserade med "stilla musik från Muzak".
I mitten av 1950-talet hade Muzak över 250 abonnenter i Tacoma och Seattle, bland dem det nya köpcentret University Village, som framhöll sin "inbyggda musik ... utvald för att passa tid på dygnet och årstid" (The Seattle Times, 1958). I februari 1957 sålde Melody Co. franchisen till Musicking, Inc. (ett dotterbolag till Seattles King Broadcasting Co.). I februari 1962 sålde Musicking, Inc. den vidare till Business Music Co. (2008 Westlake Avenue), vars chef Jack Irvine konstaterade att "Muzak är musik som ska höras, men inte lyssnas på".
Muzak började snart investera betydande summor i "forskning för att utveckla tekniska förbättringar och vetenskapligt förfina själva musiken". Forskningen ledde till ett system som analyserade utvalda låtar och gav var och en "ett stämningsbetyg som sträckte sig från dyster till extatisk", bland andra bedömda egenskaper. Därefter räknade man in arbetarnas koncentrationsförmåga och biorytm, och Muzaks ingenjörer tog fram en patenterad "process för att programmera musik i högre tempo för att motverka människans tendens att sakta ner fysiskt och mentalt under sen förmiddag och mitt på eftermiddagen". Med andra ord en teori om särskilt sekvenserade, instrumentala bakgrundsmusikspår som kom att kallas "Stimulus Progression". Hypotesen var i grunden att bakgrundsmusiken skulle vara lite piggare vid vissa tidpunkter när arbetarnas produktivitet sjunker, och därmed stimulera lyssnarna till högre produktivitet. Låtsekvenserna grupperades i "15-minutersblock med fem eller sex melodier med stigande stämningsbetyg. Dessa kvartsblock var planerade att stiga vid tider på dygnet, till exempel 15.00–16.00, då arbetarna bedömdes vara trötta, liksom efter lunch ...". Med tiden blev metoden, som skulle ge publiken en undermedveten känsla av framåtrörelse, ett kärnkoncept hos Muzak.
Det var viktigt att hålla fabriksarbetarna vakna och motiverade, och lätt energisk "muzak" tycktes göra susen. Men sådan stimulerande muzak var inte nödvändigtvis det bästa för att lugna stressade shoppare. Därför började Muzak – som nu kallade sig "International Specialists in the Physiological and Psychological Applications of Music" – också fokusera på konsumenterna, med målet att få kunderna att stanna kvar längre. Faktum är att "Muzak har genomfört dussintals studier av hur musik påverkar människor. Mycket av forskningen har fokuserat på livsmedelsbutiker. Studier visar att om man spelar långsammare musik handlar folk i ett lugnare tempo". År senare gick en av Muzaks webbplatser ett steg längre och menade att tjänsten "skapar upplevelser som knyter kunder till företag. Dess kraft ligger i dess subtilitet. Den går förbi sinnets motstånd och riktar sig mot hjärtats mottaglighet. När människor får en bra känsla och trivs i till exempel en butik, känner de också något positivt för butiken. De gillar den. Minns den. Går tillbaka dit".
År 1953 skaffade Muzak ett system för uppspelning från magnetband, som snabbt gjorde det möjligt att skrota de gamla grammofonerna och de ömtåliga skivorna som musikkälla. Det ledde också till ett automatiserat nätverk som förenklade allt så mycket att Muzak nu kunde sälja franchiser även till mindre städer. Några år senare kom ännu ett tekniskt språng: det gamla systemet med telefonlinjer byttes ut mot FM-radio. Det gav Muzak en enorm tillväxt; år 1957 fanns omkring 150 franchisetagare i och utanför USA. Samma år såldes företaget till Wrather Corporation i Texas. Under det följande halvannat decenniet såg Wrather sin produkt användas överallt, från president Eisenhowers (1890–1969) Vita huset till Neil Armstrongs (1930–2012) rymdfarkost Apollo 11.
Muzak byggde upp ett stort bibliotek av det som kom att kallas "Business Music". Det var unika, specialinspelade melodier, inspelade av "stall" av professionella studiomusiker som var instruerade att medvetet undvika "tunga basgångar" och "märkbart slagverk". Även om Muzak fortfarande levererade sin tjänst med inbyggd burkmusik via kabel började företaget omkring 1969 marknadsföra sitt utbud till potentiella nya kunder med en serie Stimulus Progression-album på vinyl, som påstods innehålla de "populäraste nya melodierna och alla tiders favoritstandards. Allt inspelat i dagens behagliga moderna stil" (More Than Music LP). LP-skivorna hade titlar som Reveille, New Dimensions, The Sound Heard Round The World och Caring For People.
Muzak beskriver det själva så här:
"Framsynta företag bryr sig om sina medarbetare. Det är mer än humanitärt – det är god affärssed. Människor är stolta. De flesta vill göra ett bra jobb och känna att de presterar. Men även de bästa drabbas ibland av en kombination av trötthet, stress eller leda som hämmar effektiviteten och produktiviteten. Detsamma gäller människor som handlar, reser eller äter ute. Därför installerar så många företag Music by Muzak. Muzak arrangerar, spelar in och programmerar sin egen unika musik – med 'kontrollerad stimulans' varje kvart. Ingen underhållningsmusik. Ingen radio eller skivor. Ingen dånande rock och inga distraherande nyheter eller reklam. Muzak bryr sig om människor."
Muzaks formel banade också väg för två nya kommersiella fenomen: superlättlyssnade skivor till försäljning och radiosändningar. Många skivbolag började producera mängder av LP-skivor med sirapsaktig orkestermusik framförd av nästan anonyma ensembler med namn som 101 Strings Orchestra, Fontana and his 1001 Strings Orchestra, Melachrino Orchestra och Mantovani's Orchestra. På 1950-talet gav Capitol Records ut en serie bakgrundsmusikalbum som erbjöd nervösa amerikanska medelklassvärdar idiotsäker "musik som smälter vänligt in i sociala sammankomster". När epidemin spred sig uppstod ett helt radioformat kallat "nice music". Formatet utvecklades av företaget Bonneville International och bestod av unika, specialinspelade instrumentala versioner av popstandards som sändes i Bonnevilles nätverk av radiostationer, bland annat Seattles KIRO.
I Danmark var det Bent Fabricius-Bjerre (1924–2020) som förde muzaken till konsumenterna, tillsammans med Irmas tidigare vd Børge Olsen (1910–2002). Børge Olsen hade upptäckt att man i USA använde musik för att hålla kvar kunderna, och det ville han också ha i sina butiker. Därför kontaktade han den populära kompositören, som började med att mixa några band med Metronomes utgåvor. När det första Irma-snabbköpet öppnade efter amerikansk förebild följde muzaken alltså med – i form av en bandspelare och en musikslinga med artister från Metronome, som Fabricius-Bjerre var med och grundade. När bandspelaren vid ett tillfälle gick sönder blev de anställda lättade – men inte Irmas vd Børge Olsen, som hade noterat en nedgång i omsättningen. Visserligen var det också en period med kraftigt regn, men Børge Olsen vågade inte ta några risker: muzak i alla butiker, tack. Det blev mycket muzak – och många bandspelare, som också gick sönder då och då, så det krävdes en omfattande serviceavdelning som åkte runt i hela landet. Helst ville man sända muzaken via telefonnätet, men vid den tiden hade Danmarks Radio monopol på all sändning av ljud i landet. DR:s tillförordnade generaldirektör tillfrågades om man kunde få dispens för ett försök. Det fick man – och de många telefonförbindelserna gjorde att ljudet blev bättre.
Det fick affärerna att blomstra. Inte bara detaljhandelskedjor utan också flygplatser, hotell, hissar, sjukhus och så vidare anslöt sig. Det blev över 2 000 abonnenter, vars muzak varje dag nådde över en miljon danskar.
Även om Muzak tycktes ha närmast monopol i USA dök ett par nya företag i Seattle – Yesco Inc. och Audio Environments, Inc. (AEI) – upp i ett försök att bryta dess dominans. Yesco var skapat av Mark Torrance, en man med erfarenhet från musikbranschen som gjorde ljusshower för band som Grateful Dead och Jimi Hendrix Experience. Torrance hade märkt att folk i allt högre grad stöttes bort av generisk instrumentalmusik, och att massor av moderna softrock- och pophits på radio var tillräckligt milda för att inte behöva spelas in på nytt av Muzaks studioband, som i nya arrangemang försökte se till att alla hårda eller utmanande musikaliska partier försvann. År 1968 började han göra "bakgrundsmusik" hemma utifrån samlingsband med sådana hits och leverera dem till varuhuskedjan Nordstrom (till en början för modevisningar). I början av 1970-talet formaliserades verksamheten som The Yes Company (2301 24th Avenue NE) och senare som The Yesco Company (915 Yale Avenue N).
Yescos "bakgrundsmusik"-tjänst byggde på "många av samma principer för icke-påträngande engagemang som pionjärerna" på Muzak och erbjöds till "restauranger och kontor, men programmerades fortfarande enligt Muzaks 'stimulus progression'". Tyvärr hade Yesco förbisett en "liten detalj": företaget hade "glömt" att inhämta tillstånd från – och betala diverse royalties och avgifter till – musikförlag, skivbolag och organisationerna för framföranderättigheter, BMI och ASCAP, för att använda de upphovsrättsligt skyddade inspelningar som levererades. Vid den tiden fanns det faktiskt inget branschprotokoll för den här typen av tjänster. I dag finns det fasta avtal med de olika organisationerna, och med internets utbredning och den enkla tillgången till musik har musikrättigheterna åter hamnat i fokus. Alldeles för många "glömmer" att be om lov. Men med ökad bandbredd och möjlighet att spåra användningen har fler musikleverantörer börjat redovisa mer korrekt. Företag som till exempel Mood Media (www.moodmedia.com), som säljer upphovsrättsligt skyddad musik, redovisar i Danmark bland annat till KODA (den danska föreningen för kompositörer och textförfattare, grundad 1926), som i sin tur betalar ut ersättning till kompositörerna. 1000TRAX (www.1000trax.com) äger däremot själv rättigheterna till sin musik och har ingått avtal direkt med artister och kompositörer. Men utan avtal och redovisning stämdes Yesco 1974 med framgång av flera förfördelade bolag – Asylum, Atlantic, Capitol, CBS och 20th Century-Fox – och lade ner hela sin verksamhet. Sedan fick dock en av "musikcheferna sympati för Torrance och hjälpte till att skriva ett licensavtal som blev branschstandard". Ungefär ett och ett halvt år senare återuppstod företaget och sålde därefter fullt licensierad "bakgrundsmusik".
Under tiden hade en tidig Yesco-medarbetare, den framgångsrike värdepappersanalytikern Michael J. Malone, dykt upp igen med ett nytt, konkurrerande "bakgrundsmusik"-företag: Audio Environments Inc. (AEI). Omkring 1971 började Malone leverera hemmagjorda band till ledningen för en favoritrestaurang och bar, Hindquarter (102 Lakeside Avenue). Han hade redan insett att Muzaks misstag var att om man spelar något som inte stöter sig med någon, så berör man kanske inte heller någon. Han insåg också att man fångade kundernas uppmärksamhet genom att spela musik som de tyckte om, i stället för att bara döda tystnaden med bakgrundsmusik. Så sent som 1974 marknadsförde AEI fortfarande "bakgrundsmusik", men med tiden skulle både Malone och Torrance formulera om sina tjänster till "förgrundsmusik" och uppdatera sina namn till AEI Music Network Inc. respektive Yesco Foreground Music. Dessutom dök ännu ett företag i Seattle upp, Kilroy Hughes Environmental Music Services Inc. (4210 N Stone Way), som skulle leverera sina tjänster långt in på 1990-talet.
År 1972 sålde Wrather Corporation Muzak till Teleprompter Corporation, som senare skaffade en satellit och gick över från FM-bandet till att sända sin signal till dotterbolag runt om i världen från en sändare i Raleigh, North Carolina. År 1981 sålde Teleprompter sedan Muzak – som nu hade över 80 miljoner lyssnare om dagen i 19 länder – till Westinghouse Electric Corporation (även känt som Group W Radio). Tre år senare ingick Muzak ett avtal med Yesco om att Yesco skulle leverera musik som företaget hade licensierat till Muzaks kundbas. År 1985 tog Muzak så det stora klivet bort från sitt förflutna och lanserade ett eget program med originalartister, kallat "Foreground Music One".
År 1986 köpte Field Corporation i Chicago Muzak. Senare samma år gick Muzak samman med Yesco, en intressant vändning med tanke på att det förstnämnda bolaget enligt uppgift hade blivit argt långt tidigare, när Yesco tog över Nordstrom, dess viktigaste och mest lukrativa kund i nordväst. Det äldre bolagets huvudkontor flyttades dock till Seattle (915 Yale Avenue N), där Yescos Mark Torrance blev vd. Från och med då förvandlade företaget sig genom att undvika det som en av Muzaks vice vd:ar för programmering och licensiering en gång beskrev som "den där gammaldags 1 001-stråkars-förstör-din-favoritlåt-grejen", och fokuserade i stället på förgrundsmusik.
Under de följande åren flyttade Muzak sitt huvudkontor och bytte ägare några gånger. Den första flytten gick till Seattles Fremont-kvarter (400 N 34th Street) 1989. År 1992 – när företaget kunde skryta med 176 dotterbolag med 175 000 företagskunder i två dussin länder – bytte Muzak ägare igen, då ledningen gick samman med Center Partners för att ta över företaget från Field Corporation. År 1995 flyttade Muzak till centrala Seattle (2901 3rd Avenue, Suite 400), och år 2000 flyttade hela verksamheten till South Carolina. År 2009 ansökte Muzak Holdings LLC om konkursskydd, men återuppstod slutligen genom en rekonstruktion och slutförde sedan i mars 2011 en försäljning på 345 miljoner dollar till Torontobaserade Mood Media Corp.
Under tiden kunde AEI (900 E Pine Street) på 1990-talet skryta med 260 anslutna företag som betjänade 130 000 företag i 50 länder, en årlig försäljning på omkring 90 miljoner dollar och 35 miljoner lyssnare om dagen – vid den tiden näst efter MTV. Under en period var AEI faktiskt "världens största musikserviceföretag" (AEI, www.fundinguniverse.com). Längs vägen gick AEI samman med DMX of Texas, där Michael Malone blev styrelseordförande. När DMX såldes till Liberty Media (www.libertymedia.com) år 2001 kunde det framstå som "världens ledande multinationella företag för musikprogrammering och musikdistribution".
De musikaliska förtjänsterna hos "muzak" har diskuterats i många år, och det är svårt att hitta riktiga fans. Men några har det ändå funnits, och en av dem var konstnären Andy Warhol (1928–1987), som sa: "Jag gillar allt på Muzak – det är så lyssningsbart. De borde visa det på MTV!" En annan var den banbrytande talkshowvärden från 1950-talets tv, Jack Paar (1918–2004), som erkände: "Jag är något av en Muzak-människa ... mitt hem är som att bo i en hiss!" (www.anecdotage.com). Men främst bland dem är Joseph Lanza, författare till boken Elevator Music. Hans tvivelaktiga slutsats lyder: "Hissmusik (förutom att bara vara bra musik) är i grunden en destillation av den lycka som den moderna tekniken har lovat. En värld utan hissmusik skulle vara mycket fulare än dess motståndare ... någonsin kunde inse. Det beror på att de flesta av oss innerst inne vill ha en värld skräddarsydd av Walt Disneys 'imagineers' ... och där musiken aldrig tystnar." Å andra sidan var det den berömda romanförfattaren Vladimir Nabokov (1899–1977) som en gång beskrev "muzak" som "motbjudande frånstötande". Men muzak är inte antingen eller. Nu har loungemusiken nästan blivit den nya muzaken, och loungefenomenet vinner mark på allt fler ställen. Det är en typ av musik som i viss mån har sitt ursprung i Medelhavsregionen (med koppling till Ibiza), först som ambient, balearic (Balearerna) och chillout och senare som lounge. Det danska företaget Music for Dreams (www.musicfordreams.dk) är ett av de ledande inom "riktig" musik (och inte muzak), även om många uppfattar de två som ganska närliggande.
Muzak eller musik? Det är en smaksak.
